Enduro ur en självplågares synvinkel - Episod 3
AAhhhh, Tibro, ex-home
sweet ex-home, vid kommungränsen känns det lång
väg att man är på väg in i hyvelspånens
och lacknaftans förlovade kommun. För att inte prata
om den framgångstätaste kommunen per capita - sannolikt
i universum - när det gäller motorsport på 2
hjul (då räknar jag med alla "nyinflyttade"
som bidragit med medaljer).
FOTO:
Mikael Sandberg
Jag tänkte denna gång
ta Er med på ett skräckfyllt varv runt Tibros endurobana
anno 20/2 2005 sett ur en självplågares synvinkel.
Läsningen rekommenderas framför allt till gamla världsmästare,
svenska mästare, juniorelit, nerdeffade brandmän, topptränade
däckförsäljare, heffa-klumpar (min ödmjukhet
hindrar mig från att nämna några namn)= de i
topp-11-skiktet utav motionärerna som inte slarvat med julmaten
plus alla andra med en osannolikt god förmåga att
köra fort på motorcykel genom tät vegetation.
FOTO: Fredrik Karlsson
Resten - vi andra som normalt
sett hamnar på plats 30 - 70 i motionsklassen och inte
känner sig träffade av ovanstående kan sluta
läsa nu - Ni vet exakt vad jag pratar om - detta här
är absolut inget nytt! Bara för att Ni gamla ess skall
förstå vad jag menar så tänk Er att Ni
ser endurofärden genom en strut och sitter fasttejpad på
en skateboard i 40 km/h - det är så alla vi självplågare
har det…
FOTO:
Mikael Sandberg
OK, start i Träköping
- högervarv påbjudet - det bär uppåt i
en liten backe som det känns som om man "skyttegravskör"
igenom, enda problemet uppstår om man kör för
sakta och "gubbvälter". Hrrrmmm - so far so good…
Ut på det bästa avsnittet på banan - vägen
- det känns direkt som jag fått upp hastigheten över
styrfart!! Uppför en liten backe, nerför en likadan
och så runt en liten stund. Det nya banavsnittet funkar
utmärkt framförallt på grund utav att OM man
skulle ramla så faller man i mossa - Kanon! En annan sak
(som säkert Mc-Service förbannar) är att de steniga
avsnitten har minskat något, vilket innebär mindre
tillbucklade avgasrör för oss kvarvarande 2-taktsentusiaster.
Efter att ha använt nästan all medhavd syrgas (redan
innan sanddynorna) så vänder spåret inåt
Hönsa-vägen och man kan om möjligt utan att stanna
dra ner på tempot lite.
FOTO:
Mikael Sandberg
Efter diverse letande efter
vart sjutton spåret tog vägen (vem sa att det var
enkelt när det var spårsnö???) - så bär
det ut i det närmsta Paris-Dakar-sanddynor Skaraborg kan
uppbringa. Det går faktiskt lite lättare när
det är fruset även för en självplågare,
det blir lite mindre som kvicksand liksom. Därefter ganska
raskt hemåt mot depån. Just de ja, det här var
bara 1 varv, skulle vi ett till? Och jag som bara tagit med syrgas
för 50 minuter…
FOTO:
Mikael Sandberg
Till banansvarig vill jag bara poängtera en sak - som gammal golfspelare (hcp 9,0 i fjollsport nr 1 + dåliga knän) så vet jag att banarkitekten alltid försöker lägga banan så det blir rytm för deltagarna och att man vill ha en bana som både höghandicappare och proffs trivs på. För egen del så ser jag inte fairway för alla träd på Tibros endurobana och att ovanstående varv var HELT UTAN RYTMKÄNSLA (jag hoppas dock att denna känsla infinner sig innan 12/3)…
Kör så det ryker-allihopa!
Rocky JR